Idag var det den hemska dagen då S skulle åka. Har nu kommit hem från Arlanda där jag skilldes från min sjöman ännu en gång och den här gången i SEX veckor, det känns som en oändlighet. Ja tur är väl att V sysselsätter mig hela dagarna. Men sex veckor känns ändå så långt borta, speciellt när han bara var hemma i två ynka veckor. Vi hann ju knappt vara med varandra känns det som.
Men man får bita ihop och trycka undan den där ledsamma känslan och hoppas att veckorna går fort! Efter att ha varit "gräsänka" i över fem år kunde man ju tro att man vant sig och det gör man till viss del men aldrig helt och det är när rutinerna ändras och det läggs på veckor som man blir så otroligt ledsen. Men som sagt bit ihop Charlotte och sluta gnälla!!
